Osund propaganda mot dubbdäck
För ett par år sedan en sen höstkväll råkade jag ut för det som brukar kallas svartis. I en svag nerförsbacke släppte plötsligt greppet på alla fyra hjulen och bilen gled nerför backen utan styrsel. Jag önskar ingen erfarenheten av att okontrollerat färdas sidledes längs en mörk väg med enbart en förhoppning att det inte ska dyka upp någon mötande. Men vissa skulle behöva den.
I Stockholm införs i vinter förbud mot dubbdäck i vissa områden samtidigt som Vägverket går ut i en annonskampanj mot dubbdäcken. Både förbudet och annonskampanjen utgår från att dubbarna sliter upp mikroskopiska partiklar ur vägbanan som skapar en ohälsosam miljö och bidrar till luftvägssjukdomar, särskilt hos barn, menar Vägverket.
Hur det kommer sig att Vägverket använder sina offentliga medel till att propagera mot de fullt lagliga dubbdäcken, för övrigt samma Vägverk som har i uppdrag att verkställa politikernas vision om att ingen människa ska omkomma i trafiken, den så kallade Nollvisionen, är obegripligt.
Men det obehagligaste är ändå den ton Vägverket använder i sin propaganda. De som trilskas med att köra på dubbdäck ska få dåligt samvete. Man drar sig inte ens för att använda sig av småbarnens hälsa i propagandan. Sambandet mellan dubbdäck och dålig luft i innerstaden är, såvitt jag begriper inte bevisat och sambandet mellan små barns astmaproblem och dubbdäck är inte ens undersökt.
Däremot finns det ett klart samband mellan dålig luft och biltrafik. Det förnekar ingen. Det borde leda till att man i stället för att införa förbud för dubbar i däck gav storstadsborna en effektivare och bättre kollektivtrafik.
De verkliga motiven bakom såväl dubbförbud som annonskampanjen för dubbfria däck är knappast barnens hälsa. I själva verket handlar det om pengar. Dubbarna sliter på vägbanorna, vilket kostar att reparera för såväl Stockholms stad som Vägverket och i den kalkyl man då gör väger trafiksäkerheten lättare än asfaltkostnaden.
Artikel av Nils-Olof Ollevik är hämtad från SvD:s hemsida.
